MadeleneC

Ibland går det så långt att jag inte ens förstår mig på mig själv.
Som nu, precis lika dant som innan. Alla dessa jävla tankar.
Måste dom finnas?
Det är lika dant varenda gång.

Var det värt att köpa en lägenhet? Varför köpte vi en lägenhet? Skulle vi ha väntat?
Är det här jag ska bo resten av mitt liv?
Är det såhär det ska vara? Ta jobb lite som dom kommer och sen bli arbetslös igen? Att behöva gå igenom samma sak igen? Jag kanske skulle ha sökt dom där jobben på annan ort? Dom som gör att jag inte kommer träffa alla nära så ofta som jag vill?

Jag vet inte...?

Självklart trivs jag som jag har det nu. Men ändå kommer dessa frågor upp. Självklart skulle allt ha varit annorlunda om jag inte träffat Fredrik. Men om man ska tänka så, vart hade jag varit om jag inte hade träffat honom? Helt ärligt vill jag nog inte tänka på det. Man kan säga att han var min räddning. En räddning från mig själv, från att helt bryta ihop och försvinna. Han hjälpte mig upp från den botten var låg och simmade på, den som inte ens mina vänner kunde hjälpa mig från. Han visade att jag visst kunde lita på människor, eller framför allt killar. Jag har honom att tacka för mycket. Han har visat mig mycket mer än jag kunnat drömma om. Jag skulle inte vilja vara utan honom. Bara han kunde sluta vara så envis med att inte vilja säsonga, haha.

Att jobba en vinter i fjällen hade inte varit fel. Jag menar, pengamässigt så klarar jag mig tills det är start där uppe. Vill inte åka själv bara.
Den känslan jag hade i magen när jag skulle till TanumStrand var inte att leka med, det vill jag lova. Visst, allt slutade bra. Men nä, inte själv. Allt blir mycket roligare om man är två från början.

Det är väll detta dom kallar för ångest, dom som vet vad det handlar om. För tillfället börjar detta bli en vardag för min del. Är det dags att göra något drastiskt?

Nu blev det visst ganska personligt. Men är väl bara mina vänner som läser i alla fall, haha.

Tjing.