MadeleneC

Det är så mycket tankar och funderingar nu på kvällen/natten. Det är alltid så. Undra varför?
Tror att det var jsg och Theres som pratade om detta en gång. Att man skulle ha datan på, precis bredvid sängen så det bara är att skriva. Ingen dum idé, men datan kan ju inte ta över ens liv ;)
Kom i alla fall att tänka på detta nu. Helt meningslös sak att skriva, men på så vis får jag ur mig en hel del andra saker också. Trots att jag inte ens skriver ner dom här. Dom bara försvinner i och med att något annat skrivs. Hur det går ihop, det vet jag inte. Bara är så på något mystiskt vis..

Helt tom.

Finns det ens något mer att säga?

Trodde inte jag hade mer tårar att gråta.

Hjälp!?

Så var man här igen.
Beslutsångesten och den vanliga ångesten börjar bubbla vid ytan igen. Som så många gånger innan.
Ska jag eller ska jag inte.
Om jag inte så vet jag att jag kommer ångra mig, men om jag gör det så kommer jag säkert ångra mig för det med.
Men vilket är bäst? För mig, dig, oss, alla...

Helgen kommer att bestå av mycket tänkande och många diskussioner.

Alla dessa val, dom gör mig tokig!

Varför kunde man inte få en karta när man föddes, så man slapp allt bök och stök!?

Sitter i soffan och har Mtv på.
Dom har allt ganska bra musik nu för tiden. Fast det var bättre förr.

Så fort dom visar musik och inte serier så är det alltid massa olika kärleksgrejer. Såna där saker man kan sms:a in och bl.a. se vad ens drömpartner heter,
hur ens sexliv kommer bli med ens nya kärlek osv.
Nu är det ett som heter Dreamlover. Då skickar man Dröm+namn i ett sms. För att få reda på vad ens drömkärlek heter. Varje sms kostar 15 kronor.

Jag förstår inte varför folk skickar in sådant. Hur desperat är man inte då? Eller är det bara så att folk har så mycket pengar och inte vet vad dom ska spendera pengarna på?
Jag menar, ska man sluta leta efter kärleken utifrån hur en människa är och bara gå efter namn?
Vart är världen på väg?

I era ögon och öron kanske detta är en struntsak,
men för mig är det ett stort slag i magen.

En utav mina bästa vänner (trodde jag) ska bli pappa i december. Jättekul och grattis! Men sättet att få veta det på, det är det jag blir besviken på.
För att göra en lång historia kort,
Jag och den här personen har varit vänner i sex år tror jag det är, ungefär. Vi har velat fram och tillbaka men beslutade oss för att bara vara vänner. Inga problem. Pratade jämt och om allt. Sen för några år sedan träffade han en tjej som verkligen pajjade våran relation till varandra. Efter det så har det varit si sådär med att hålla kontakten. Det är mest jag som försöker att få tillbaka det vi en gång hade, alltså vänskapen. Men efter dåligt gensvar så orkar jag inte bry mig längre, trots att jag verkligen saknar honom. I alla fall.
Loggade in på msn igår och ser då att hans namn, eller vad man ska kalla det, är: "tjejens namn" älskar dig. Ska bli pappa i december. "

Men visst! Grattis för helvete, även om du inte ens hade tänkt säga något!

Jag har aldrig riktigt förstått det här fenomenet med att vrida fram klockan en timma när sommaren kommer och tillbaka en timma när vintern kommer. Varför inte bara låta dygnet flyta på som vanligt? Hålla på att krångla med klockorna två gånger om året.
För min del ställer det alltid till med problem.

Tänkte jag skulle vara duktig och läsa lite om det på Wikipedia, det var en hel del men såhär stod det bland annat om
Sommartid...
...innebär att loka tid justeras fram (vanligtvis en timme) under en del av året för att bättre nyttja den ljusa delen av dygnet under sommaren.

Sommartid används i omkring 70 länder runt om i världen, mer än hälften av dem i Europa.

I tropikerna är sommartid ovanligt (men förekommer), eftersom skillnaden mellan sommar och vinter är mindre. Även i länder närmare polerna gör sommartid mindre nytta eftersom dagsljuset på sommaren i många fall sträcker sig hela det vakna dygnet (trots det har de länderna i allmänhet sommartid).

Sommartid användes första gången sommaren 1916, då Tyskland, Sverige, Storbritaninen och flera andra länder hade sommartid.

Men vintertid heter inte vintertid utan det heter normaltid. Det däremot tänker jag inte skriva ner för DET var mycket text. Men är ni intresseade är det ju bara att kolla upp det på Wikipedias hemsida.

Vad tycker ni om att vrida klockan fram och tillbaka ??

Nu är jag där igen. Ska jag börja plugga eller inte? Vet ju vad jag vill utbilda mig till men hittar ingen utbildning häromkring.
Eller om jag ska gå barrista utbildningen och sedan öppna café? Det är ju också något jag vill göra.
Ska även hitta en kurs i italienska som jag ska läsa, det vet jag att jag ska i alla fall. Men det får bli till våren.

Som ni kanske märkar är det lite beslutsångest och just nu vet jag inte hur jag ska göra eller vad jag vill göra!

Sitter just nu och funderar, ska jag eller ska jag inte? Det är så mycket blandade kännslor så fort ditt namn dyker upp där på msn. Du har sårat mig så mycket genom åren vi har varit vänner. Oftast utan mening, att du inte vet att det sårat förens det är gjort. Trots det så är det ändå dom glada och underbara minnena som väger starkast.
Du var den jag kunde prata med om allt, till och med sådant jag inte kunde prata med andra om. Du visste alltid när du skulle säga dom där orden som värmde.

Men det du precis gjorde. Det vet jag inte om jag kan förlåta?! Fan vad jag kan hata dig ibland. Du är den som väcker mest känslor hos mig. Du var alltid den som kunde få mig att må bra. Mådde jag dåligt ringde jag och så räkte det att jag hörde din röst så visste jag att allt skulle bli bra. Men det är även du som har gjort att jag fällt ett hav av tårar. Jag vet att man inte ska gråta över en kille, men du är inte vilken kille som helt. Du är DEN killen. Den som betyder!
Du lovar och lovar, alltid samma sak. "Det ska aldrig upprepas, jag lovar." Jo, men visst, eller hur?! Vart är det vi står idag? Inte fan är det på samma ställe som för 4 år sedan, DÅ när allt var bra!
Men nu, nu gråter jag inte längre. Nu får jag bara ont!

Trots allt detta så saknar jag dig i mitt liv vännen!

Ibland går det så långt att jag inte ens förstår mig på mig själv.
Som nu, precis lika dant som innan. Alla dessa jävla tankar.
Måste dom finnas?
Det är lika dant varenda gång.

Var det värt att köpa en lägenhet? Varför köpte vi en lägenhet? Skulle vi ha väntat?
Är det här jag ska bo resten av mitt liv?
Är det såhär det ska vara? Ta jobb lite som dom kommer och sen bli arbetslös igen? Att behöva gå igenom samma sak igen? Jag kanske skulle ha sökt dom där jobben på annan ort? Dom som gör att jag inte kommer träffa alla nära så ofta som jag vill?

Jag vet inte...?

Självklart trivs jag som jag har det nu. Men ändå kommer dessa frågor upp. Självklart skulle allt ha varit annorlunda om jag inte träffat Fredrik. Men om man ska tänka så, vart hade jag varit om jag inte hade träffat honom? Helt ärligt vill jag nog inte tänka på det. Man kan säga att han var min räddning. En räddning från mig själv, från att helt bryta ihop och försvinna. Han hjälpte mig upp från den botten var låg och simmade på, den som inte ens mina vänner kunde hjälpa mig från. Han visade att jag visst kunde lita på människor, eller framför allt killar. Jag har honom att tacka för mycket. Han har visat mig mycket mer än jag kunnat drömma om. Jag skulle inte vilja vara utan honom. Bara han kunde sluta vara så envis med att inte vilja säsonga, haha.

Att jobba en vinter i fjällen hade inte varit fel. Jag menar, pengamässigt så klarar jag mig tills det är start där uppe. Vill inte åka själv bara.
Den känslan jag hade i magen när jag skulle till TanumStrand var inte att leka med, det vill jag lova. Visst, allt slutade bra. Men nä, inte själv. Allt blir mycket roligare om man är två från början.

Det är väll detta dom kallar för ångest, dom som vet vad det handlar om. För tillfället börjar detta bli en vardag för min del. Är det dags att göra något drastiskt?

Nu blev det visst ganska personligt. Men är väl bara mina vänner som läser i alla fall, haha.

Tjing.

Sitter fortfarande här, men nu har jag i alla fall fått mig en vän att byta tankar med. Pratar med Sandra på MSN och har en grymt intressant konversation. 

Vissa människor måste verkligen lära sig att lyssna på andra och inte bara sig själva. I början kan det vara okej, men efter ett tag blir det ganska långtråkigt.
Man kanske ser ut att må bra, men vad är det egentligen som döljer sig där på insidan? Allt kanske inte är som det verkar. Har ni tänkt på det? Även om man inte säger att man mår dåligt kan man faktiskt göra det. Känner man en människa tillräckligt bra så behöver man knappt fråga hur det är, man ser eller hör det med en gång.

Men jag och Sandra kan i alla fall prata ordentligt med varandra. Oftast brukar det vara jag som tjatar ena samtalet och Sandra det andra, haha. Brukar variera ganska bra.. Kärlek <3

Som ni kanske märker så är det mycket som snurrar runt just nu.. Många tankar och ideér.

Det kanske är så enkelt att jag ska börja plugga igen? Det kanske är det världen försöker säga mig genom att bara ge mig visstidsanställningar och ingaheltid. Det kanske är därför jag alltid hamnar i den här situationen? Det enda jag väntar på då är att veta vad det är jag ska plugga. För det har ja ingen aning om. Detta kanske är mitt straff för att jag inte fortsatte att plugga efter studenten? Det kanske var så enkelt att jag skulle söka till Gastronomiprogrammet i Umeå? Det enda som egentligen var anledningen till att jag inte sökte var att jag var så skoltrött och att jag hade träffat Fredrik. Men det är absolut inte hans fel att jag inte sökte. Jag orkade inte bara studera mera.

Eller jag kanske helt enkelt ska öppna eget?
Fast det skulle aldrig fungera i den här lilla skitstaden.
Varför flyttade vi ens hit?? Det vet jag ju i och för sig svaret på, men vi kunde ju lika gärna ha flyttat till typ Borås eller dylikt.. Men nej, till Skara ska vi flytta..

Helt ärligt har jag flera ideér som jag vet skulle fungera. I en utav dom är Sandra involverad. Eller hon är med i flera men det är en som vi har tillsammans. Det skulle vara grymt roligt.
Vi får se vad tiden utvisar!

Har suttit här en bra stund nu och funderat på hur man kan tjäna pengar utan att jobba. Kan inte komma på några riktigt klockrena sätt. Självklart kan man ju baka och sälja det, men hur kul är det på en skala? Helt okej när man gick i skolan och skulle samla pengar till klasskassan. Inte nu när man har fyllt 21 och snart arbetslös.
Möbler och sådant kan jag ju sälja. Värt att samla på sig massa skit i källaren som man ändå aldrig använder. Då är ju blocket en bra sida. Har även kollat igenom mina gaderober och min byrå. Kom fram till att jag har grymt mycket kläder som jag aldrig använder längre. ( kan ju iofs bero på att jag inte kommer i dom ) Men kan inte riktigt göra mig av med dom heller. Hade jag vetat att jag aldrig skulle komma i dom igen är ju Tradera super. Fast nu har jag ju det där lilla hoppet att jag någon gång ska kunna använda mina T-shirtar och linnen jag hade för tre år sedan.

Kanske skulle göra en fettsugning och en bröstförstoring och bli fotomodell? Någon som vill betala för det? Snäääääälla :P

Är i desperat behov av pengar just nu känner jag. Vill inte bli arbetslös!!!! Ge mig ett jobb!!

Varför??!!
Varför var du tvungen att komma just idag för?!
Idag när jag jobbar. Du kunde inte ha väntat tills nästa helg då jag inte är hemma..?
Nej då, självklart ikväll..!!
Allt var så bra, och sen ser jag ditt fula nylle..!! Resten av kvällen blev helt förstörd..
Tur att du inte beställde något utav mig, för du hade du fått det i huvudet med en jävla gång..

Idiot!!!

Det pirrar till sådär i magen ibland.
Är det verkligen rätt? Eller är det helt fel?
Jag vet inte.
Hjälp??

Att vara tjej, eller i mitt fall snart kvinna kanske man kan säga. Eller jag vet inte? Vart går linjen? När är det man går från tjej till kvinna? Det kan ju inte vara när man fått sin första mens. Jag menar, jag vill ju inte kalla en tioåring för kvinna. För mig är ju hon bara ett barn. Det kan ju heller inte vara när man får första barnet. Det finns ju dom som aldrig får barn. Visst man är ju ordet tjej hela livet, men själva övergången till just kvinna. Jag ser ju mig själv fortfarande i vissa tider som barn, eller ett "vuxet" barn. Jag är ju inte gammal, har ju inte ens fyllt 21.  
Så när blir man egentligen kvinna?



Vilken kväll det var igår, Alla äckliga desperata 30+ som inte hade dagen att spendera med någon, dom var hos mig på bowlingen. Skönt var i alla fall att det inte kom direkt många förens efter tio halv elva.

Undra hur du kände, vad du tänkte när du såg mig. Var det kanske pinsamt? Jag tyckte bara att det var komiskt. Eller aa, när jag såg att det var du. För såg ju inte ens att det var du med en gång.
Men jag ber ännu en gång om ursäkt för hur jag var den dagen får snart tre år sedan. Kunde inte hjälpa det. Fast ärligt, DU fanns ju faktiskt inte där för mig, inte ens när jag bad dig. Du föll i din egen grop.
Jag hade ju i alla fall kul åt det ett tag under kvällen.

Eftermiddagen och kvällen ska jag spendera hemma hos mamma och pappa.
Mamma ska bjuda på mat och lite sådant i och med att hon fyllde år i fredags.
Nu tänker ni säkert, varför firar ni inte på födelsedagen?
Det kan ju beror på att mamma jobbade nästan hela fredagen. Så som vissa personer får göra för att andra ska klara av sin vardag.

Nu ska jag fixa iordning mig, ta svängen förbi mormor och morfar och sedan hem till mamma.

Tjing.
//M